Moralbrottet

Huddinges kommunalråd har försökt köpa en sexuell tjänst av en "minderårig flicka". Affärsuppgörelsen genomfördes aldrig. Han har fått böter på 1 500 kronor och ska betala 500 kronor till brottsofferfonden.

Saken utagerad? Givetvis inte. Ett brott som trots att det kan ge fängelse alltid ger dagsböter är nog för att fälla ett kommunalråd i Sverige. Orsaken är inte brottets karaktär enligt lagboken utan enligt den allmänna svenska moralen. Kommunalrådet begick ett moralbrott.

Det är förstås väldigt onödigt att i positionen som kommunalråd utsätta sig för denna stora risk. Även om brottet i praktiken är ringa, är allmänhetens dom benhård. Är det värt denna risk för att få sig ett skjut? funderar jag. När man begår ett brott räknar man aldrig med att åka fast, är nog svaret.

Den minderåriga flickan visade sig vara 17 år. Hon får således enligt svensk lag ingå egna avtal (förvisso med stora restriktioner, frihet råder först vid 18 års ålder) och fri att ha sex med andra personer över 15 år. Sexet måste emellertid godkännas av den politiska överförmyndarnämnden (också kallad riksdagen) och den anser att sex ej får ske som en del i en affärsöverenskommelse. Personligen ser jag inga som helst hinder i att personer över 15 kan ha sex mot betalning om de så önskar.

Föga förvånande passar även Folkpartiets Birgitta Ohlsson på att propagera för lite gammal hederlig moralism. Hon kritiserar kommunalrådets människosyn och häver ur sig de sedvanliga flosklerna om att "människokroppen är inte en handelsvara bland andra" (inget sagt om alla massörer och sjukgymnaster, tydligen) och "utan efterfrågan, inget utbud". Sex är en av våra grundläggande mänskliga behov, att tro att detta behov skulle kunna motarbetas av en morallag är fånigt. Birgitta Ohlssons artikel är ett tafatt försök att framställa henne själv som utsatta sexarbetares bästa vän när hon i egenskap av folkpartistisk moralist och feminist i själva verket inte bryr sig ett skit om andra människors livsvillkor. Det är Ohlssons egen sexualmoral som är viktig.

Det är på sätt och vis en imponerande text eftersom Ohlsson lyckas trycka in så många floskler, lögner och halvsanningar på ett så litet utrymme. Som att människohandel skulle vara världens tredje största form av organiserad brottslighet, att det är den snabbast växande inkomstkällan för kriminella i världen och att debutåldern för prostitution är blott 14 år.

Det finns mycket att säga om alla dessa "sanningar" som ständigt dyker upp i debatten (Niklas Dougherty ger svar på tal här). Jag har skrivit en del om det tidigare (se längst ned i posten). I både Irland och Storbritannien har omfattande undersökningar gjorts för att söka reda ut omfattningen av trafficking för sexuella ändamål. Det pratas ständigt om dess enorma utbredning, men hur ser det ut när polisen undersöker saken?

Den irländska polisen hittade två möjliga fall. Antitraffickingaktivisternas uppgifter var 102 (som i sedvanlig anda kryddades med att det rör sig om ett stort "mörkertal"). I Storbritannien samarbetade samtliga polisdistrikt med utrikesdepartementet och åklagarmyndigheten och raidade över 800 lägenheter, klubbar och massageinstitut. Resultatet av polisens stora insats var 0 dömda för traffickingbrott.

Personer som Birgitta Ohlsson och Zaida Catalán och organisationer som ECPAT snackar helt enkelt skit. Frågan är om de vet att de gör det eller om de helt enkelt inte är förmögna att ta till sig allt som talar emot deras förenklade världsbild. Jag gissar på det senare.

Birgitta Ohlsson har helt rätt i en sak: det handlar om människosyn. Det handlar om huruvida vi vill bestämma över vår sexualitet och våra val själva eller om vi anser att dessa beslut ska tas i en omröstning i den politiska överförmyndarnämnden där några hundra människor låter sin privata moral styra över en hel befolkning.

Birgitta Ohlsson säger sig vilja ha ett "torskfritt Sverige". Jag skulle föredra ett moralistfritt dito.

Mer om myterna kring trafficking:
Myter om trafficking
Trafficking som populärmyt