Intoleransen vet inga gränser

Så var vi där igen. Prostitutionsdebatten. Folk måste tro att jag är stammis eller något. Men det är svårt att släppa denna fråga, särskilt som den aktualiseras i debatten gång efter annan. Det i sig är väldigt positivt. Det sämsta som kan hända är att en fråga tigs ihjäl av de stora medierna. Då har man ett problem.

Det ramaskri som VeckoRevyns artikel om prostitution orsakade (med titeln ”Jag säljer sex och jag gillar det faktiskt”) var långtifrån oväntat. Det sätter fokus på något mycket viktigt i hela den här debatten: intoleransen. VeckoRevyn ville ge en annan vinkel på frågan. En vinkel som du aldrig ser i stora svenska dags- och kvällstidningar, ej heller i några långa TV-dokumentärer. Är antisexköpssidan så nervös för mothugg att en artikel i VeckoRevyn ska behöva väcka anstöt? Är det så dåligt ställt med argumenten?

Rädda Barnen gör, i vanlig ordning, bort sig genom att anmäla artikeln till Pressombudsmannen och Justitiekanslern (oj, vad de måste sucka över vissa anmälningar). Uppenbarligen har anmälaren ingen aning om vad dessa instanser sysslar med. Men det låter väl bra om man anmäler, får vi förmoda. Då har man ”sänt ut en signal”.

Yttrandefrihet ska bara gälla så länge ”rätt” åsikter yttras, enligt anmälarens logik. Det är förstås att grundligt missförstå hela poängen med yttrandefrihet. Den finns inte främst för att politiskt korrekta personer som dammsuger samhället efter saker att anmäla och uppröras över ska få säga sin åsikt. Den finns för alla andra. Alla med åsikter som inte är politiskt korrekta, som inte tar upp plats i ledarsidorna och som dessutom kan väcka anstöt. Genom att förbjuda folk att yttra mycket avvikande åsikter, förnekelse av Förintelsen, ett och annat sieg heil-utbrott eller avsmak mot homosexuella, har man satt ett skott i sidan på själva yttrandefrihetstanken. Inskränkningar och censur börjar med de mest marginaliserade grupperna som få känner någon sympati för – nazister och pedofiler. När principen är etablerad är det ganska lätt att ta nästa steg. Droger. Prostitution. Ifrågasättande av välfärdsstaten?

Chefredaktören Louise Bratt ska ha en eloge för att hon vågade. För att hon står på sig. Hon torde ha insett att en sådan artikel skulle väcka anstöt hos sursubbor där ute i landet, men hon valde att publicera den i alla fall. Det är i alla fall en liten tröst i ett land som slår sig för bröstet för sin demokrati och yttrandefrihet men där fri debatt betraktas som skadlig.